Helvetet tur o retur

Så som överskriften tydligt visar så har veckan varit minst sagt "svajig". Jag är just nu morfin fri sen två dagar tillbaka. Min förståelse och insikt av detta har gett mej en helt ny definition av att vara beroende men inte missbruka. Fy faen va odrägligt de är stundvis... Jag har varit för mig själv i stort sett hela veckan. Vill inte att nån skulle se när de var som värst... Inte ens familjen. Jag tycker de är lite genant helt enkelt. Att hjärnan inte är stärkare än så. Eller just att vissa delar av den är Såååå sjukt starka. Så nu har jag mycket mer värk i
Bäcken men framför allt benen... :,(

Men håll nu alla tummar som går för på tisdag åker jag till Stockholm, till
Gastrolabb på karolinska i Huddinge.
Då väntar nästa utmaning. Över 25 timmars panikångest med sond. Den
Enda behandlingen under dessa 4,5 år som jag lovat mig själv att aldrig göra om... Men nu måste ja. Valet är att fortsätta leva som nu, dvs inte leva alls...

Jag HOPPAS på ett mirakel...

Puss och kram
Karin

Nytt år, nya möjligheter!

Hej hej!

Nytt år. 2012. Undrar vad detta år ska bjuda på..?

Slutet av 2011 firades på akuten i Värnamo, men för en gångs skull var de inte jag som var sjuklingen. Tyvärr var de Tyra-myra... Vi var hos goda vänner för att fira in de nya året men nästan direkt när vi kom så trillade Tyra från några ringar i taket och slog i bak huvudet rejält. Först så trodde vi inte de var så stor fara utan bara kylde de men när hon började vingla som om hon var full när hon gick då blev de åka av! Så upp till akuten för att kolla upp hennes lilla huvud. Men efter några timmars observation så fick vi lämna sjukhuset, lagom till att fira in de nya året. Men fy va jag blev rädd ett tag, gick inte känna igen Tyra. Hon var mammig och orkeslös och extremt trött... Hua! Men nu är hon sitt vanliga jag igen, energi till 1000! :) men fy sjutton va jag är glad att de är jag som är sjuk i vanliga fall och inte hon...! Som förälder är man väldigt liten och maktlös när sådant händer...

Jag har hållt mig pigg annars, har ju fortfarande penicillin sen förra sepsisen så de är skönt! Fast igår vart de inte många knop jag gjorde, även fast jag var spik nykter på nyår så var kroppen helt slut. Hade lite feber på eftermiddagen och kvällen men jag misstänker att de beror på för mycket stohej och för lite sömn...

Bilden är tagen på sjukhuset, Tyra fick låna en "liten" sjukhus skjorta (den var STOR) men den minsta de hade... Hon såg sååå söt ut, trots situationen.

Puss och Kram
Karin

Jävla skit sjukdom

Igår vid lunch valde kroppen att starta en ny blodförgiftning, så vid 18-snåret så åkte jag in efter att ha haft 39graders feber o frossa i några timmar... Så ingen jul känsla här inte. Är så hopplöst trött på detta nu...!
Jävla skit sjukdom!

God Jul till Er alla!

Go'kväll alla där ute!

Kämpigt i julstressen och jul hetsen?
Jag har inget sånt i år, har varken bakat eller gjort något Julgodis. Ingen special mat eller en massa hemma gjorda saker till maten på julafton... Det blir jul iaf, det vet jag. Och jag har lovat mig själv att inte stressa runt på julaftons morgon för att fixa en massa. Ingen mår bättre av det. Jag vill ha en zon, fri från stress och hets på att göra en massa saker för att skriva hur himla mysigt och plutti-nutitt-fjutt uppdateringar på Facebook (känns i bland som det är lite status jakt på det där) jag vill bara njuta, leva och vara hemma. Jag önskar mig i år en lycklig familj, där alla känner sig sedda och närvarande.
Det som oroar mig mest just nu är min höger axel, den värker och är tung. Måste in och röntga den imån för att ute sluta en ny propp.
Ta de lugnt julen kommer iaf...
Puss och kram
Karin

Världens finaste Lucia!

Mitt i en flytt, uppdateringar kommer...fast just idag är jag o maken däckade i feber. :(

Kram

Kaos

Jag lever i en värld som till stor del styrs av läkare. Jag ska göra si o så, ej göra vissa saker osv. Tror till o med att de "bokför" när jag gör stora eller lilla A på toa. När allt är bra, dvs de finns rutiner och följa och jag håller mig hyfsat frisk brukar detta funka ok, t.o.m bra emellanåt. Sen kommer perioder när de inte funkar alls. Idag har varit en sån dag... Allt har strulat, jag har gråtit så tårarna tog slut. Känner mig helt tom, dränerad på känslor. Just nu ändras rutinerna, vilket aldrig borde göras utan att de finns nya fina rutiner att följa. Annars ska ej insatta läkare uttala sig och de blir aldrig bra. De hittade en ny blodförgiftning idag på proverna... Men denna gången har jag tydligen inte så ont för jag ska klara mig på mindre än hälften av före detta morfin dosen, för att göra allt lite jävligare så minskar vi samtidigt de "muskel-avslappnande till i gång per dygn (har haft de kanske 3-4ggr/dygn innan) sen kommer bomben "min" läkare har flex-ledigt!! Tanken på att sticka här i från har sällan varit mer lockande...! Så nu ligger jag o väntar med ben o bäckene som gör förbannat ont på att klock-faen ska bli åtta så jag kan få smärtlindring o muskel-avslappnande. För då är de enligt läkaren kväll. Då har jag inte sovit mer än 4timmar sen igår morse. Såna här dagar gör att jag funderar på hur mycket livet är värt att leva. För dessa dagar suger så mycket energi...! Då är döden ett inte helt fel alternativ.

Kram
Karin

Det finns inget som heter orka...

Ibland kan min enorma styrka vara min största svaghet

Dessa ord innehåller en sann innebörd.
Jag önskar stundvis att jag vore en sådan människa som utan problem kunde gråta och tala ut inför andra.
Men de är jag inte.
Gråter jag så gör jag det för mig själv.
Pratar jag så öppnar jag mig inte fullt ut. Detta gör jag för att skydda mig, för att inte riskera att visa mig svag...
Många brukar fråga hur jag,vi orkar; men har vi något val?
Endel säger att jag är så otroligt stark, visst ytan är hård men ibland känns det som jag är enormt skör. Dom stunderna gråter jag. Fast i min ensamhet.

Jag måste orka.
Jag har inget val.

Men om jag hade ett val, så skulle jag ändå välja att orka...

Det har varit/är tufft just nu. Jag har åkt in och ut, natt som dag. Denna veckan har jag sovit varannan natt på sjukhuset. Proverna visar inget (vilket är bra) men jag och min kropp mår inte bra... Jag har feber till och från, frossar i tid och otid. Jag kan ju inte behandlas när proverna är bra, så då väljer jag ju att vara hemma tills jag blir dålig igen...

Min energi sinar.
Mitt psyke är som en grå zon.
Utåt ler jag och säger de väl använda orden; det löser sig, de måste de ju göra.
Men gör de det? Löser det sig verkligen? Kommer jag någonsin bli frisk?

Det känns ganska håglöst. Det är 4år, 3,5 månader sedan jag blev sjuk...
Snart en sjättedel av mitt levda liv.
Om jag hade haft cancer så hade jag snart varit friskförklarad eller så hade jag varit död.
Men nu är jag i ett ingenmansland, utan diagnos eller framtid...
I tisdags natt åkte jag ambulans in till sjukhuset, han som tog hand om mig frågade vad min grund sjukdom är. Vad den heter osv. Jag hatar att inte kunna säga vad min sjukdom heter. Utan den ständiga förklaringen att; "- näe, alltså jag kan inte äta eller dricka för då kräks jag omgående. Jag lever på dropp..."

Jag önskar att livet vore enklare.

Puss och kram
Karin