Det finns inget som heter orka...

Ibland kan min enorma styrka vara min största svaghet

Dessa ord innehåller en sann innebörd.
Jag önskar stundvis att jag vore en sådan människa som utan problem kunde gråta och tala ut inför andra.
Men de är jag inte.
Gråter jag så gör jag det för mig själv.
Pratar jag så öppnar jag mig inte fullt ut. Detta gör jag för att skydda mig, för att inte riskera att visa mig svag...
Många brukar fråga hur jag,vi orkar; men har vi något val?
Endel säger att jag är så otroligt stark, visst ytan är hård men ibland känns det som jag är enormt skör. Dom stunderna gråter jag. Fast i min ensamhet.

Jag måste orka.
Jag har inget val.

Men om jag hade ett val, så skulle jag ändå välja att orka...

Det har varit/är tufft just nu. Jag har åkt in och ut, natt som dag. Denna veckan har jag sovit varannan natt på sjukhuset. Proverna visar inget (vilket är bra) men jag och min kropp mår inte bra... Jag har feber till och från, frossar i tid och otid. Jag kan ju inte behandlas när proverna är bra, så då väljer jag ju att vara hemma tills jag blir dålig igen...

Min energi sinar.
Mitt psyke är som en grå zon.
Utåt ler jag och säger de väl använda orden; det löser sig, de måste de ju göra.
Men gör de det? Löser det sig verkligen? Kommer jag någonsin bli frisk?

Det känns ganska håglöst. Det är 4år, 3,5 månader sedan jag blev sjuk...
Snart en sjättedel av mitt levda liv.
Om jag hade haft cancer så hade jag snart varit friskförklarad eller så hade jag varit död.
Men nu är jag i ett ingenmansland, utan diagnos eller framtid...
I tisdags natt åkte jag ambulans in till sjukhuset, han som tog hand om mig frågade vad min grund sjukdom är. Vad den heter osv. Jag hatar att inte kunna säga vad min sjukdom heter. Utan den ständiga förklaringen att; "- näe, alltså jag kan inte äta eller dricka för då kräks jag omgående. Jag lever på dropp..."

Jag önskar att livet vore enklare.

Puss och kram
Karin