torsdag 30 december 2010

Dålig uppdatering!

God fortsättning!

Jag/vi har haft en underbar jul fram tills idag förmiddag...
Ligger mer dubbel vikt än ett ny manglat lakan.
Förmodligen lite njursten som spökar i ryggen och buken. Ont som satan, grinig som en karl med förkylning...men de brukar ju gå över på allt från några timmar till ett dygn så de e bara att bita ihop! Lovar er alla en mycket mer positiv uppdatering inom kort...

Puss och Kram
Karin

fredag 24 december 2010

söndag 12 december 2010

Tack alla otroliga medmänniskor!

Hej hej!

Jag är så rörd över allas engagemang!
Tack för att ni bryr Er om att hjälpa mej/oss...både hjälp till insamlingen och hjälp att sprida min blogg vidare i "cyber-världen"! Kan inte skriva i ord hur otroligt tacksam jag är...Trodde aldrig att lilla jag skulle få så mycket uppmärksamhet och så många fina och vänliga ord, tårarna har rullat ner för mina kinder när jag läst alla fina kommentarer.
(Om ni inte får plats med både namn och telefon nummer när ni sätter in pengar så skriv bara nummer. Kontot är ett vanligt person konto hos SEB. Har ni frågor får ni gärna maila mig på Karinirak@hotmail.com)

Ni är så underbara allihopa!


Just nu är jag hemma igen från sjukhuset så min lilla ängel ligger ijämte mig här i sängen och bläddrar i sina böcker och enligt henne så har vi "myyyyys". Enligt mig så är det en guld stund! Jag blev utskriven från sjukhuset i onsdags men åkte in igen i fredags för jag var lite febrig och allmänt seg... Proverna var bra förutom "prokalcetonin" (kan vara extremt felstavat ;) men det visar om kroppen håller på att utveckla en blodförgiftning, detta provet var förhöjt) så jag fick välja om jag skulle åka hem eller lägga in mig. Jag valde alternativ ett att åka hem. Orkade inte med en ny vända om jag inte var sämre, och (peppar,peppar ta i trä) så har febern försvunnit! Har bara varit lite tröttare än vanligt, så jag har sovit stor del av helgen! Men igår var jag och Tyra hos mormor och morfar och gjorde jul-korv, en gammal tradition (äldre än mig) men en himla mysig sådan. Min bror med fästmö var också med. Korven blev jätte-god, bättre än förra året som vi brukar säga!
Tyra gillade allt utom att skölja fjällsterna (dvs tarmarna som korven stoppas i) de var äckliga! Förra året trodde hon att dessa var ballonger..!


I torsdags var  det tjej-kväll hos Sara (Krusebrant) Har inte varit med på evigheter så det var jätte roligt att träffa alla tjejer igen, vissa träffar jag ju oftare än andra. Men himla mysigt iaf! Fick även träffa Alva, Saras lilla dotter på snart 6månader (egentligen bara två, väldigt prematur) men så mysig. Tänk vad tiden går snabbt, tycker inte det var så länge sedan Tyra var så liten... Nu är hon ju en "stor tjej" enligt henne själv!
När jag och Stefan skulle sova sen på kvällen bröt jag ihop, tyckte att livet kändes så orättvist... svårt att förklara så ni förstår, men vi kommer ju inte att skaffa fler barn. Så jag kommer ju inte få uppleva glädjen med att få ha en liten bebis att ta hand om igen. Visst, jag upplevde det med Tyra men kommer tyvärr inte ihåg så mycket för allt var så rörigt och sen låg jag ju inne långa perioder... Graviditeten minns jag knappt, mer än att jag spydde konstant och låg inne. Fick aldrig riktigt njuta av den om man säger så...det var alltid något som var fel på mig när jag tänker tillbaka. Jag kan inte förnimma känslan av hur det var att ha ett barn i magen ens. Detta sörjer jag nu i efterhand och ibland kan det kännas riktigt bittert! (Läkarna har vänligt men bestämt avrått mig/oss från att skaffa fler barn, min kropp skulle inte tåla den enorma påfrestning som de blir)
Sen bröt jag nog ihop över hela situationen, allt är kämpigt just nu känns det som. Min sjukdom påverkar ju alla och Stefan har haft det jobbigt de senaste veckorna med både humör och motivation... Vi kämpar med ganska mycket med Oscar också, han har det jobbigt med skolan och livet, ni vet tonåring...! Det kan reta gall-feber på mig ibland, för det mesta känns det som! (jag har ju inte så stort tålamods konto just nu)
Så ibland kommer bara allt över mig och jag bryter ihop helt enkelt...Då kan jag tycka att livet är jävligt orättvist och undra  va fasen man gjort för att förtjäna detta?!
(men sen inser man ju att ingen som är sjuk förtjänar det, och även som frisk har man dåliga dagar)
Så jag är inte alltid stark, långtifrån de. Dock har jag nog ganska svårt att visa mig svag inför andra, svårt att gråta när andra är med...eller tala om hur förjävligt och hopplöst allt känns ibland!


Årets tomte bild, den som var med i förra inlägget är ifrån -09

Nu ska jag strax koppla upp mig till min kära dropp ställning och försöka sova lite, brukar ju inte vara en fungerande kombination men hoppet är ju det sista som överger en (sägs de iaf!)

Puss och Kram
Karin

måndag 6 december 2010

"Min dröm..."-insamling

Hej!
För ett tag sedan så nämnde jag här på bloggen att jag fått en förfrågan om att starta en insamling för att få min dröm uppfylld att resa med min familj för att uppleva livet utan sjukhus, sjukdomar. Tid att bara vara en familj helt enkelt!
Idag går startskottet, genom en ängel utan vingar som engagerat sig och så oerhört generöst bidragit till att göra detta möjligt. Så nu hoppas jag att Ni kan hjälpa mig med min dröm...

"I juli -07 fick jag och min make det bästa besked man kan få, vi skulle bli föräldrar!

Där började kampen för mig att överleva. När jag var i vecka 10 slutade min magsäck och tunntarm att fungera. Dvs att jag varken kan äta eller dricka utan att omgående kräkas upp allt igen. Så sedan augusti -07 lever jag på dropp genom en direkt port in i blodet. I mars -08 föddes vår dotter Tyra. Alldeles, alldeles underbar! Läkarna räknade då med att min kropp skulle återgå till det normala men så blev dock inte fallet. Utan problemen fortsatte i samma omfattning. Jag har under de här tre och ett halvt åren tappat 40kg i vikt. Jag har under åren drabbats av en rad bakslag bl.a ett 15-tal blodförgiftningar varav jag vid vissa av dessa bara varit en hårsmån från döden. Drabbades även i januari i år av en livshotande propp i magen som har gjort att mina ben inte bär mig några längre sträckor utan är numera hänvisad till rullstol vid längre förflyttningar. Jag har träffat de främsta specialisterna inom mag-tarm motorik i Sverige, dessa har i sin tur konsulterat kollegor runt om i världen men tyvärr utan att komma närmare en lösning.


Då mitt tillstånd hela tiden försämras och jag spenderar mellan 8-10 månader om året inneliggande på sjukhus har jag insett och börjat acceptera att jag förmodligen inte kommer klara leva så här under så lång tid till för min kropp har tagit enormt med stryk av alla infektioner och andra komplikationer under åren som gått.


Men jag har en dröm. Jag vill ge min familj en resa där vi kan fly allt vad sjukhus och sjukdomar heter. Jag vill ge oss en "fristad" där vi bara kan vara en familj, uppleva positiva saker. Ge oss tid att läka.


Detta kan nu bli möjligt, genom att en ängel utan vingar engagerat sig. Hon önskar att jag startar en insamling för att jag ska få uppfylla min dröm. Genom att de som vill bidra får sätta in 100kr på mitt "drömkonto" 5182-2953200 (SEB-konto) De som gör detta deltar även i en utlottning av ett halsband som hon har donerat för att sporra extra. Märk insättningen med namn och mobil nummer. Insamlingen kommer pågå fram tills den sista januari. Numret på lotten blir i den ordningen som insättningen kommer in dvs den första som skänker 100kr får nr 1 osv. (Halsbandet är av märket Rosior. Certifikat och garanti finns. Det är i vitt guld och har 40 st briljanter (0,72K) Nypris ligger på ca.20000kr.)

Jag hoppas att ni kan hjälpa mig att ge min familj den bästa julklappen vi kan få, tid tillsammans och en upplevelse utöver den kaotiska vardag vi lever i idag."
Puss och Kram
 
                               Karin                                           




Dödens änglar

Bild från google

God natt/morgon på er...!


Ligger här i mörkret, klockan närmar sig 5-tiden, varga timmen börjar lida mot sitt slut...
Lyssnar på klassisk jul musik, sömnen vägrar infinna sig.
Genom väggen hör jag hur en tant kämpar eller ska jag kanske säga genom lider sina sista timmar i livet. Långsamt och plågsamt hörs det hur hon kämpar för sitt liv, vet inte vad hon är sjuk i. Men varje andetag verkar vara plågsamt och hon verkar inte få ro till sista vilan... Lider med henne.
Förstår inte varför de kan ge henne lite lugnande så döden kan komma i stillhet och inte i denna kamp hon för. Den dag döden kommer efter mig vill jag ha ro, inte kämpa en kamp som bara har en utväg. Både för mig och för anhöriga för det är väldigt påfrestande att höra någon utkämpa denna kamp. När min underbara svärmor dog vakade vi, hon hade svårt att få ro till en början. Läkarna gav oss inte mycket hopp att hon skulle klara natten men hon gav sig inte och fick komma till Linköping för operation tyvärr vaknade hon inte efter det men hon hade ro och frid när dödens änglar kom.

Jag känner mig förtillfället ganska orkeslös, kampen, hoppet känns som jag inte orkar bry mig. Det händer ju inget iaf, jag blir ju inte bättre, bara nya kamper som ska utkämpas. Nya vändor till sjukhuset, jag reser mig, börjar försöka träna upp kroppen, återvända till livet som "sjuk" men ändå hemma men så kommer de här jävla blodförgiftningarna och så börjar allt om igen. eller något annat djävulskap och sätter käppar i hjulet. Är så trött på att hela tiden kämpa. Orkar inte.
Orkar inte planera med dropp, mediciner, möten hit och hämta mediciner dit. Vill inte mer, JAG försvinner mer och mer. Känner mig som ett tomt skal...
Jag vill vara Karin, den jag var innan.
De flesta har någongång haft en lång segdragen förkylning som vägrar släppa hur mycket jäkla näsdroppar man än tar, men sen efter några veckor kanske en till två månader tillfrisknar man. Men det är en jäkla kamp med en massa näs spray, host mediciner och näs dukar.
Jag har kämpat i 3år och 5månader.
Jag har levt mer eller mindre på dropp i över 3år. Ibland med sond-mat, ofta med TPN (näring eller vanligt dropp direkt i blodet)
Jag har blivit opererad i buken med öppen kirurgi 3ggr (en gång om året -08,-09,-10)
Jag har gjort 2st titt-håls operationer i buken (-08,-09)
Jag har opererat in 6st port-a-cather.
Jag har haft ca 15 Cvk;er.
Jag har haft 2st proppar, varav en livshotande som gör att jag numera har svårt att gå längre sträckor och behöver använda rullstol.
Jag har haft 3st svamp förgiftningar i blodet.
Jag har haft (tror det är) 12-13 blodförgiftningar (varav 4 allvarliga, två av dem trodde jag att jag ej skulle överleva)

Jag är trött på att kämpa. Så trött. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Fast inte så här.

Jag är enormt tacksam över att jag har en underbar familj. Annars hade jag kastat in handuken för längesedan.


Puss och Kram
Karin







Tack!

(bild från google)
Detta hjärta vill jag ge till mina svågrar och svägerskor
som under helgen hjälpt Stefan hemma med målning, städ och gjort
vårat hem till ett hem igen.
Vill även att mina föräldrar ska ta del av de, för de haft lill-snuttan hela helgen.
Jag vet att hon har haft en toppen helg!
Är Er evigt tacksamma, hoppas jag/vi en dag kan återgällda åtminstone
en liten del av allt ni gör för oss!

Puss och Kram
Karin

torsdag 2 december 2010

Ekorr hjul

God natt/god morgon!

Ligger fortfarande inne, med *trumvirvel* BLODFÖRGIFTNING... Åh, vilken överraskning. Eller inte!
Hmmm, måttligt road av de här jävla ekorrhjulet. Visst, det ha visserligen gått 5 veckor sedan jag sist låg inne (och då var de ju tarmvred) så det är nog nästan hela 2månader sedan jag hade blodförgiftning... Vilket nästan är rekord i sig... Läste en gammal tidning häromdagen där de stod lite om blodförgiftningar. Ungefär 2000 om året drabbas av Sveriges 9miljoner invånare. Dvs att chansen är ca 1 på 4500 räknade jag ut. Men att jag har haft typ 5-6 stycken bara i år är ganska skumt, ganska taskiga odds på de! Men jag har ju än så länge iaf inte tillhört de där 10% av de 2000 som får bestående men eller dör så nåt positivt iaf! Men jag fick lite skäll för jag inte åkte in i söndags när jag märkte av den första frossan. Men jag ORKADE helt enkelt inte utan somnade ifrån de och var väl hyfsad i måndags även om jag inte orkade ta mej ur sängen på hela dagen. Trist för Stefan bara för han var hemma en snabbis på sin rast för och kolla till mig och då var läget lugnt, ca 30min senare ringer jag ner och ber den som svarar att skicka hem honom bums! Då hade jag typ 40graders feber, spydde och kunde knappt röra mig för kroppen gör sååå obeskrivligt ont så han fick ringa ambulans och varsko avdelningen att jag var på väg. Då är man inte kaxig! Kan inte ens klä sig själv. Och det är som att trycka på en knapp, helt skumt att de går så fort. Så mina värden var rätt så ner körda i botten när jag kom in, så lite skäll blev de igår... Men med hjälp av ytterliggare en antibiotika så mår jag nu bättre, har lite, lite feber men mest bara ont i bäcken och ben och är ljus känslig. Och trött på skiten. Använder dagarna till att sova/vila. Imorgon är det drop-in glögg på dagis och jag önskar för Tyras skull att jag kunde komma. Men vi får se, har lovat henne att komma och hälsa på på dagis någon dag men vill ju gärna undvika så mycket "bacilusker" som möjligt. Får kolla upp de när jag kommer hem. Idag fick jag ett hand-gjort kort från Stefan och Tyra -tack mina älsklingar! Hennes första huvudfoting var med på de och en sol, sen några pussande grisar och lite änglar. Det var iaf väldigt fint och det värmde mitt hjärta och lyste upp min dag! I helgen drar stora fix och dona hjälpen i gång hemma och jag är så tacksam! Snällt av alla att hjälpa oss! Önskar bara att jag kunde bidra med lite mer! Hoppas att jag får chansen att återgällda allt detta som familj och vänner gör för oss så småningom!

Innan jag lades in fick jag chansen att låna en äkta tempur madrass för att se hur de funkar för min kropp att sova på de. Men nej, inte min smak. Helt enkelt för hård eller så är jag för lätt. Trist, hade ganska höga förväntningar. Just nu är mammas gamla hästanspänt säng den jag sovit skönast i utav de jag testat... Men jakten fortsätter. Väntar med spänning på den som vården ska sponsra med..!
Nu ska ja vila/sova...
Förresten ser ni Stefan så ge honom en extra kram eller några vänliga ord, tror han behöver dem i extra dos för tillfället!
Vill även tacka för alla fina,värmande och styrkande kommentarer,'jätte kul när ni som läser lämnar små avtryck. Väldigt fint att läsa och "boosta" sig själv lite mitt i allt elände!
Puss och Kram