Tankar i påsktid

Hej!

I några veckor har jag följt en blogg som heter Tindraskamp.se . Igår gjorde hon sin fjärde levertransplantation, tyvärr orkade hennes kropp inte denna svåra operation utan hon lämnade jorden som vi vet och blev en ängel... 4år fyllde hon förra helgen. En familj i spillror, ett tvillingpar för alltid delat. För Tindra har en syster, Freja. Livet är grymt. Familjen är för alltid ärrad. En livslång saknad och undran. Hur hade hon blivit som tonåring, vuxen? Osv, dessa frågeställningar går att ställa i evighet...!

Jag är enormt tacksam att jag får se Tyra bli större, se henne leka obekymrat ute i den soliga vår trädgården... Jag är enormt tacksam att om nu någon av oss i familjen måste vara sjuka att det är jag och inte någon av barnen. För barn är barn. Jag lider med alla föräldrar som kämpar för sina barn, för att få dem att leva om så bara för någon timma som just barn...slippa diverse behandlingar och sjukhus bara för en stund för att få vara just barn.

Ibland (eller ofta) kan jag känna att livet är så orättvist. Att jag inte får leva som jag vill under mina premisser. Att vi aldrig kan planera någonting. För det har vi slutat med. Sorgen är för stor när man måste ställa in. Besvikna vuxna, besvikna barn. Vi lever dag för dag. Förra helgen hade jag planerat. Jag var själv, Stefan hade träningsläger, Tyra var på Öland och de stora grabbarna skulle vara hos kompisar. Jag hade tid att göra vad jag ville, så jag bestämde tidigt i veckan att jag ville gå ut. På krogen. Ett ställe jag inte varit på på två år. Besvikelsen och frustrationen (och bitterheten) var enorm när jag lördag morgon vaknar med frossa vid 5-snåret. Frossa för mig är start-skottet på en blodförgiftning. Så väcka make, fixa skjuts åt grabbarna och sedan packa väskan och ringa efter ambulans(hade ingen som kunde köra mig och sjukresor vågar inte köra mig)
Ena ambulans killen suckade när han såg vem jag var; inte nu igen va?! Var hans ord. Han hade veckan innan kört mig till jkp för undersökningar från den förra blodförgiftningen... Jag var/är fortfarande lite besviken för min "lediga" helg blev till intetgjord.

Men jag är hemma igen, har haft flera underbara dagar med familjen nu i påsk. Tyvärr så kan vi fira med dem vi brukar för de har vattkoppor och det vill vi INTE ha nu. Så vi får fira med en annan familj, en ny konstellation som jag tror blir kanon! Men trist att behöva säga nej för jag inte får utsättas för sådana sjukdomar... Livet är inte alltid lätt. Det är ett som är säkert!

Om jag får bestämma över min kropp, så hoppas jag att jag klarar några dagar till utan blodförgiftning (men ska jag få en till innan Mallorca så passar onsdag bra) för då är jag hemma igen lagom i tid för att hinna packa osv. Lite ironiskt, men till 99% lär jag ju hinna med en omgång till innan resan...! Bara vi kan åka och att jag slipper sjukdom där nere så är jag mer än nöjd! Då har jag levt min dröm. Med Er generösa hjälp! Tack!

Ta hand om varandra, glöm inte uppskatta det ni har!

Puss och Kram
Karin