Underbara barn

I Torsdag när de sa pang i mitt huvud, fick jag ångest. Dödsångest.
De gjorde så fruktansvärt ont, en smärta som var så outhärdlig att jag stundvis fick panik...
Jag undrade om de var så här de kändes när ett kärl brister. (så dramatisk är jag)
Jag har nu röntgat huvudet och narkos läkarna har tagit ryggmärgsprov på mej. Allt ser bra ut förutom mina bihålor. Skönt. Fast varför värker mitt huvud så då? Visst, bihåleinflammation kan ge huvudvärk. Men jag har inte ett dugg ont i bihålorna. Jag är inte de minsta täppt i näsan. Konstigt va?

Älskar min lilla (stora enligt henne själv) tjej på bilderna. Saknar henne, har inte träffat henne sen i torsdags morgon. Då lovade jag och tummade på att jag bara skulle besöka sjukhuset för att träffa läkarna och lämna prover. Lovade henne att jag skulle hämta på dagis.
Så blev de inte.

Just nu ska jag egentligen sova klockan på väggen tickar i sakta mak mot morgonen, lugnet har spridit sig på avdelningen. Natten ljusnar mot en ny dag. Mitt huvud bultar, hjärnan verkar vara större än omfånget på min hjässa. Undrar stillsamt för mig själv, när får jag komma hem?
Längtar efter makens sovdruckna kropp ijämte mej, saknar (för stunden) Tyras minst sagt bordusa väckningar...
Ägnar mig åt att romantisera om vardagslivet där de eviga tjatet om läxor, tvätt och ostädade rum kommer i skymundan för de där dagarna och kvällarna när alla i familjen är samlade, äter en gemensamt lagad måltid och ingen stressar från bordet utan vi pratar i lugn och ro. Men hur ofta är den verkligheten verklig? ;)

Puss och Kram
Karin