Möhippe feber

God kväll allesammans!
Igår var det äntligen dags, efter några veckors planering, ändringar, tillägg och lite olika åsikter... Saras möhippa! Lisa har gjort ett jätte jobb med att planera och fixa, rodda ihop alla tjejer men vad lyckat det blev!
Sara blev riktigt överraskad, vilket var kul! Alla grejerna vi gjorde blev lyckade. Även om vädret inte var de bästa så var humöret på topp och sara var super glad och nöjd innan när jag pratade med henne, vilket var de viktigaste av allt! Så de va skönt! Jag var med på förmiddagen och en bit in på eftermiddagen sen var jag slut körd. Åkte hem o sov i si så där 3/4 dygn... Fick feber igår kväll, som fortfarande håller i sig så jag får väl ringa in imorgon för att se om de kan ta lite prover för att se om de bara är vanlig feber eller om de är början på någon ny sepsis. Tidsmässigt är oddsen för ny sepsis ganska höga. Brukar ta ungefär 7-10 dagar efter avslutad merionem( antibiotika) kur men låt oss alla hoppas att så inte är fallet denna gång. Det går ju mycket höst förkylningar nu och jag har ju en liten bacill-bomb här hemma ;). Annars är läget ganska oförändrat sen jag skrev sist. Näringsintaget är extremt begränsat. Försöker dock upprätthålla vätskebalansen med vatten dropp som inte tar sålång tid som mitt näringsdropp. Men läkarna verkar inte ta så allvarligt på att jag inte får i mig den näring jag behöver( svårt att förstå att de inte bryr sig mer) med tanke på att jag tappar i vikt vilket inte är så branär man inte är större!

I torsdag förlorade vi en nära vän till familjen i cancer, kan inte förstå att han inte finns mer... Han och Stefan har varit kompisar i en halv evighet, så det är extra tungt för Stefan. Vi fick reda på att han var sjuk för typ 2,5 vecka sedan sen gick allt så snabbt! Han blev 41 och lämnar tre barn efter sig. Usch, helt ofattbart! Jag tänker mycket på hans familj och barnen, hur allt ska gå i framtiden. Det är ju så nära med döden hela tiden, jag mår ju bra ena dagen och nästa kan jag vara hur sjuk som helst. Så mentalt har det varit några super jobbiga dagar, ena stunden när vi pratar om honom så sitter vi och skrattar åt minnen och nästa sitter jag och gråter över hur fel allting är! Så orättvist... Så inom kort blir det begravning att gå på. Jobbigt när det är någon ung, det är skillnad om den bortgångne är gammal och levt hela livet men han var ju mitt i! Vi har barn som är födda samma år och allt blir liksom en påminnelse om min egen utsatthet...

Näe, nu blir det sova som gäller...inga jobbiga tankar mer tack!

Puss och Kram
Karin