Hej Hej mina vänner!
Jag (tror det eller ej) är fortfarande hemma! Helt underbart, njuter enormt stundvis!
Familjen mår bra, Stefan har lite olika symptomer som ploppar upp som en blixt från klar himmel men hans läkare säger att det förmodligen är "stress" relaterat. Fast nu kommer det i efterhand när det har lugnat ner sig lite. Tyra är underbar, hon lär sig nya bus varje dag känns det som. ;) Hon är stor nu, tiden har gått så himla snabbt! Önskar att jag kunde pausa ibland och njuta mer av endel ögonblick...och ibland vill jag snabbspola!
Fysiskt sett just nu mår kroppen nog ganska bra, vilket är skönt! Jag har antibiotika tre gånger om dagen. Jag hämtar ut små bollar på apoteket som är färdig blandade med min antibiotika
Mina problem just nu är att jag fortfarande spyr när jag äter och dricker, att min tarm inte fixar att ha en sond på magen inopererad utan måste leva på TPN (näringsdropp direkt in i blodet) och att jag fortfarande har ganska mycket smärtor efter (liten) ansträngning i bäckenet och lite i benen.
Jag har börjat träna i bassäng igen, skönt men smärtorna blir så mycket värre efteråt. Har minskat på morfinet denna veckan (från 3 till 2 sprutor/dygn) men de dagarna jag tränar är det jobbigt, annars har de funkat fint. Det är ju ganska stor risk att jag kommer känns av abstinens besvär för jag haft morfin under en väldigt lång tid men det löser ju sig...
Fast mitt sinne kan vara riktigt tungt bitvis... Tror att jag inte riktigt kan förlika mig med tanken att mitt liv kanske kommer se ut såhär så länge jag lever. Jag jämför med kompisar som är mitt uppe i livet och skaffar hus och har bra jobb osv. Inget av detta kan jag göra, det gör mig ledsen. Detta är ju den tiden i livet då man gör sådant. Jag kommer förmodligen bli "sjukpensionär" som jag nämnt innan nu i juli, då fyller jag också 28år. En frisk tjej på 28år planerar för hus, sparar pengar för att kunna köpa det och kanske till och med pensions sparar. Jag gör inget av detta. Jag har inga pengar undansatta för framtiden, i slutet av varje månad brukar det vara ett pusslande för att få det att gå ihop. Nästan alltid får jag ringa och fråga om vi kan betala den fakturan vid nästa månadsskifte för det inte går ihop... Det var inte så här jag tänkte att mitt liv skulle se ut! Inte det att jag trodde att jag skulle bada i pengar som joakim von anka, men att ändå bli vuxen och inte behöva "låna" pengar av familjen för att kunna betala de nödvndigaste räkningarna... Jag tror att den som myntade uttrycket att pengar inte är allt själv var miljonär! För det är en stor underdrift och säga att det inte hade underlättat enormt om vi hade haft pengar som joakim von anka...
Jag gråter ganska mycket till och från nu, det bara kommer. Känner ibland vilken stor börda jag är, hur många i min närhet som mår dåligt bara för att jag är sjuk. Och ja, jag vet att jag inte kan ta på mig det och att det inte är mitt fel, men tänkt dej själv in i situationen...
Jag ser nog ganska pigg ut om ni skulle springa på mig på stan eller sjukhuset, vilket kan vara bra men jag känner mig inte så pigg. Folk som jag känner sådär halv bra som jag träffar frågar ju självklart hur jag mår, vad som händer med min sjukdom och om läkarna inte har kommit på vad som är fel än. Men sen när vi har avhandlat det så finns det inget mer att prata om känns det som...för jag har inget jobb (som man kan klaga på) inget direkt socialt liv, är aldrig med på något (utekvällar, tjejfester eller andra tillställningar) så tom är jag typ. Tyra kan jag ju alltid prata om men mer om mig finns det inte... det är deprimerande!
Kan ibland känna att det vore lättare att försvinna ett tag och sen komma tillbaka när jag blir frisk om jag blir de...
Var en snabbis hos min kurator häromdagen för att lämna en lapp om fondmedel, tror det gick 2 minuter sen satt jag och "bölade" (småländska för gråt) så himla trött på allt bara...
trött på att vara trött!
Trött på att inte ha tålamod med mina familje medlemmar...tänk vad livet känns orättvist ibland!
På filmen är min guldklimp! hon är värd sin vikt i guld...
Önskar att jag kunde vara mer med och närvarande i hennes värld bara!
Ok, fy vad ledsamt det här inlägget blev, men allt är inte målat i svart bara så ni vet.
Puss och Kram
Karin
Hej!
SvaraRaderaJag blev så glad för din skull att läsa att du är hemma. Det måste i alla fall vara ett stort steg i rätt riktning.
Att din situation är svår kan vem som helst förstå. Men jag inbillar mig att det i alla fall har gått åt ett bättre håll sedan jag fick upp ögonen för dig och din blogg.
Att lätta sitt hjärta är alltid rätt och att du är så fantastiskt duktig på att formulera dig och beskriva din och familjens situation är imponerande.
Livet är inte lätt. Jag tror heller inte att livet skall vara lätt. Däremot kan man ju undra över varför vissa saker blir som de blir....Men gå framför allt inte omkring och känn dig som en börda för omgivningen....det är du inte. Tänk vad du tillför, du har en familj, en underbar man, fantastisk liten Tyra och allt annat.
Nu får vi hoppas att er ekonomiska situation lättar. Det är inte rätt att man strypas ekonomiskt när man är sjuk....det är fruktansvärt.
Och det var inget svart inlägg, jag vill absolut påstå att jag såg ljuset där nånstans!
Ha det riktigt bra,
kramar
Agneta
Åh! Karin så roligt att du kan vara hemma..en del av det du skrev känner ju jag igen mig på, då är det inte lätt att tänka positivt...Men du får inte tänka på att du är en börda för någon..tänk istället på att du behövs där för din lilla ängel och pojkarna..Du är värdefull här och nu!!
SvaraRaderaPuss på dig och hoppas vi ses någon dag
Ha nu en skön helg
kram wivi
Söta Karin!
SvaraRaderaDu är inte en börda! Du är en gåva. Det är helt ok att du skriver svarta inlägg, jag tror att det hjälper. Det gläder mig att du har varit hemma en längre tid, hoppas innerligt att allt ordnar sig. Puss Anita
Hoppas det går bättre för dig Karin, det har du verkligen förtjänat. (jag har sett Sviding i badbyxor nyligen ;)
SvaraRaderaKarin, jag fattar ej hur stark du är, du är så otrolig! Det är konstigt om du inte blir deppig efter allt ni ställs inför. En börda? Nej du! så mycket hopp som du sprider. Du förmedlar dina känslor direkt in i hjärtat på oss alla. Förstår att det är lätt att jämn föra sig med andra, att de tankarna kommer men det är tvärtom. Andra kan ej jämn föra sig med dig, för du är unik, du flyttar berg och så har du en liten bedårande Tyra som sjunger för dej. Så goe!!! Kramelekram från Reftele
SvaraRaderaHej Karin!
SvaraRaderaJag tycker att du ofta är väldigt positiv trots allt som du går igenom, du är otrolig.
Den känslan att du skulle ligga till last är inte sann. Men jag kan förstå att den kan komma över dig. Men inte kan någon man älskar vara en belastning. Du är genom din styrka en person att se upp till.
Det är tillåtet att känna sig ledsen när livet är hårt. Jag önskar så av hela mitt hjärta att du skall få uppleva mycket glädje och positiva saker i ditt liv.
Önskar dig det bästa Hälsa & Krafter.
Kram från din bloggvän/en medmänniska på jorden.
Hej Karin! Håller med ovanstående kommentarer, klart det känns svart o deppigt, det är jättebra att du kan skriva av dej här o inte känna att du måste dölja sånt. Det hjälper dej. Jag tänker också ofta på det som du skriver att alla andra har så fullt upp med sina liv när man är den här åldern du är i nu, de e skaffa hus o barn, ha ett roligt jobb o men hittar på saker på helgerna mm o så känner man att det är så ofattbart orättvist att du inte kan få känna att du e med i den svängen på samma vis...Det gör ont! Det var jättekul o se dej i veckan, men ofta känner jag mej så skuldmedveten efterråt, varför har jag det så bra, o varför har du det så jobbigt??!! Så ont i hjärtat gör det! Du skriver att du tycker inte du har så mkt att berätta när du träffar folk för att det inte händer så mkt i ditt liv, men det tycker jag visst du har;) Det är alltid roligt att prata med dej, Karin! o Ni passar ju verkligen på att njuta o hitta på saker dom timmarna på dagen orken finns där. Någon belastning får du inte känna att du är! Det finns ingen som du, med din styrka o uthållighet o glädje! Du är värdefull, glöm inte det! Kram!
SvaraRaderaHej Karin
SvaraRaderaDu känner inte mig men jag brukar läsa din blogg. Jag berörs av ditt öde och måste säga att jag imponeras av din styrka. Jag vet hur det är att spendera mycket tid på sjukhus, och att det sista man vill tänka på är pengar. Jag vill bara ge ett tips om olika fonder man kan söka vet många som har blivit hjälpta av det. Kolla runt lite på nätet så kommer du nog att hitta massor. Lycka till!!
Kram Hanna