Hej Hej Allesammans!

Allt är lugnt, nästan för lugnt. Träffade min läkare Margareta i veckan som gick, det blev ett "spontant" läkarbesök. Jag får ju komma och gå lite som jag vill på sjukhuset och det gäller även hos henne. Väldigt snällt av henne!
Labil som jag för tillfället är bröt jag ihop och sa att jag tycker att det händer ju ingenting, allt bara är en lång väntan. Hon höll dock inte med. Men vi ser ju det från två olika sidor... Jag måste ju leva med skiten 24timmar om dygnet och har snart gjort de i 3år! Så enligt mig händer det inget, är trött på sladdar, mediciner, TPN-droppet, nålar och allt annat! Anledningen till att jag kikade in till henne var att jag har bytt blodförtunnande sprutor från 2ggr om dagen till en större dos 1ggn om dan. Kruxet är bara att jag får sådana hemska blödningar under huden av de nya. Min mage ser för j-lig ut. Förra söndagen när jag stack mig i magen så blev det en knöl, som fortsatte växa under hela veckan. Det ser ut som om jag har en halv tennis boll under tröjan! troligen så träffade jag ett blodkärl och med allt förtunnande medel i blodet så koagulerade inte kärlet sig så de fortsatte att blöda så det ligger en rejäl blodansamling under huden där "tennisbollen" är. Nu har den blivit gul, blå, lila och röd. Så jag behövde inte vifta med någon flagga idag på nationaldags-firandet...! :( snyggt inför bikini-säsongen...NOT!

Helgen som var spenderades nere i farmor Ingas stuga. Det var fullt hus!
Vi var tre plus hund och så var mina föräldrar där plus farmor Inga. Men de funkade super bra trots hund och en energi-rik 2-åring! Skönt och få lite miljö ombyte men de var ett kallt sådant. De känns som jag frusit hela helgen!Får skylla mig själv, jag packade ganska tunna kläder med hänsyn till vädret som varit men sånt är livet!
Vi spenderade lördagen med ett besök på torget, där vi sprang på min farfars lillebror Göran (min farfar dog dec -08)De är som kopior fast det skiljer kanske 30cm i längd. Pratar precis likadant! Härlig morups/glommen-dialekt. Efter de åkte vi till en stor lekplats vid Vallarna där de finns ett ströv område med en massa djur. (getter, höns, tuppar och en STOR kalkon (eller melon enligt Tyra))
Tyra lekte av sig lite, fick mycke sand i skorna och stor-trivdes. Hon ville inte ens åka fast de utlovades glass stopp på vägen! ;)

Humöret åker ju som sagt som en bergodalbana på mig, får så dåligt samvete när jag "kivas" med Tyra och pojkarna. Tyra börjar med mer och mer trots...Usch, tror jag blir tokig ibland!
Men jag har pratat med min kurator idag och fått en tid på onsdag, så då hoppas jag att allt lättar lite. Jag har läst lite om andra som också är/har varit svårt sjuka att det verkar som om fler än jag mår piss psykiskt och att man sörjer den människan man inte längre är vilket kan leda till depressioner. Min läkare erbjöd att lägga in mej några dagar för att vila upp mig men än så länge har jag avböjt! Tänkte kanske höra med mamma och farmor om de är intresserade så kunde vi åkt ner till stugan tex någon natt mitt i veckan. De är också en slags återhämtning. Tid till reflektion. Hade varit skönt och åkt ner där själv, kanske bara stefan o jag, no kids men de får vänta. Låter hel konstigt att jag skule behöva vara själv (har ju varit själv så mycket på sjukhus osv) men en annan ensamhet med tid att hinna ifatt sig själv lite hade varit skönt! För tillfället känns det bara som om jag ber om ursäkt för att jag inte gjort de eller de, eller inte följt med dit, eller sovit mer än jag beräknat!
Känns som om jag försöker forma om delar av mig själv för att passa in bättre, både hemma, med familjen och med kompisar. De tankar som ibland fyller min tid går de inte prata om med någon närstående, då skulle de sätta mig på psyk och hälla i mig piller (eller dylikt)
Tack för alla stöttande kommentarer jag fått på de förra inlägget. Gulligt av Er som skickat! Jag förstår att de inte skulle bli bättre om jag försvann men ibland känns de som en "lätt" utväg, typ en nödutgång. Och känslor styr man ju inte över eller hur? Aldrig skulle jag försvinna, har jag kämpat så här länge för att ge upp?! Skulle inte tro de, men likaväl som de finns höga berg av lycka kan de finnas djupa dalar av olycka och frustration som ibland bara väller in och tar över under korta perioder tills den vanliga Karin kommer i balans igen. (låter som Zlatan som snackar om sig själv i tredje person!) :/


Häromdagen slog tanken mig att jag har inte jobbat på tre år snart, tre år! De är helt sjukt lång tid! Under dessa tre år hade jag kunnat pluggat till sjuksköterska och bara haft en termin kvar. Jag kunde gått gymnasiet en gång till och kanske till och med pluggat lite! tre år, det är över 1000dagar, ca 1095 för att presicera, omräknat i timmar är det otroliga 26280timmar... Och detta är kanske bara början av ett livslångt "lidande"...
I torsdags hade jag en grym morfin-abstinens, har börjat försöka trappa ner de för att dels kunna göra undersökningen i Huddinge och för att de är ju inget som bra i längden att ha som smärtstillande! Men fy va hemskt de är, man får en föraningen hur narkomaner har de när de "tänder av".De kryper i kroppen, de går inte vara stilla mer än i korta stunder, huvudvärk och en känsla av att kroppen bara mste ha mer morfin...de är kortsagt vidrigt!


Idag är det en månad tills jag blir 28 år, folkets jubel! ;) Skönt att bli äldre och klokare...
Är det bara jag som börjar bli trött på allt tjat om bröllopet den 19juni? Fy, överallt vad man läser eller ser på tv så tas upp! Visst, super kul med bröllop men ursäkta om jag inte hoppar högt av glädje när det blir ett sådant enormt snevridet perspektiv. Det skärs ner på allt som har med sjukskrivningar att göra, de som är sjuka som jag tex lever nästan på existens minimum men att kunna renovera en kyrka för sisådär 14miljoner är inga problem eller? För jag antar att detta bröllop bekostas till stor del av skatte-betalarna...har inte kunga-familjen en ganska stor plånbok själva? Jag kan inte minnas att jag fick hjälp från staten när jag blev fru Svensson förra året...

Puss och Kram
Karin