Dödens änglar

Bild från google

God natt/morgon på er...!


Ligger här i mörkret, klockan närmar sig 5-tiden, varga timmen börjar lida mot sitt slut...
Lyssnar på klassisk jul musik, sömnen vägrar infinna sig.
Genom väggen hör jag hur en tant kämpar eller ska jag kanske säga genom lider sina sista timmar i livet. Långsamt och plågsamt hörs det hur hon kämpar för sitt liv, vet inte vad hon är sjuk i. Men varje andetag verkar vara plågsamt och hon verkar inte få ro till sista vilan... Lider med henne.
Förstår inte varför de kan ge henne lite lugnande så döden kan komma i stillhet och inte i denna kamp hon för. Den dag döden kommer efter mig vill jag ha ro, inte kämpa en kamp som bara har en utväg. Både för mig och för anhöriga för det är väldigt påfrestande att höra någon utkämpa denna kamp. När min underbara svärmor dog vakade vi, hon hade svårt att få ro till en början. Läkarna gav oss inte mycket hopp att hon skulle klara natten men hon gav sig inte och fick komma till Linköping för operation tyvärr vaknade hon inte efter det men hon hade ro och frid när dödens änglar kom.

Jag känner mig förtillfället ganska orkeslös, kampen, hoppet känns som jag inte orkar bry mig. Det händer ju inget iaf, jag blir ju inte bättre, bara nya kamper som ska utkämpas. Nya vändor till sjukhuset, jag reser mig, börjar försöka träna upp kroppen, återvända till livet som "sjuk" men ändå hemma men så kommer de här jävla blodförgiftningarna och så börjar allt om igen. eller något annat djävulskap och sätter käppar i hjulet. Är så trött på att hela tiden kämpa. Orkar inte.

Orkar inte planera med dropp, mediciner, möten hit och hämta mediciner dit. Vill inte mer, JAG försvinner mer och mer. Känner mig som ett tomt skal...

Jag vill vara Karin, den jag var innan.
De flesta har någongång haft en lång segdragen förkylning som vägrar släppa hur mycket jäkla näsdroppar man än tar, men sen efter några veckor kanske en till två månader tillfrisknar man. Men det är en jäkla kamp med en massa näs spray, host mediciner och näs dukar.
Jag har kämpat i 3år och 5månader.
Jag har levt mer eller mindre på dropp i över 3år. Ibland med sond-mat, ofta med TPN (näring eller vanligt dropp direkt i blodet)
Jag har blivit opererad i buken med öppen kirurgi 3ggr (en gång om året -08,-09,-10)
Jag har gjort 2st titt-håls operationer i buken (-08,-09)
Jag har opererat in 6st port-a-cather.
Jag har haft ca 15 Cvk;er.
Jag har haft 2st proppar, varav en livshotande som gör att jag numera har svårt att gå längre sträckor och behöver använda rullstol.
Jag har haft 3st svamp förgiftningar i blodet.
Jag har haft (tror det är) 12-13 blodförgiftningar (varav 4 allvarliga, två av dem trodde jag att jag ej skulle överleva)

Jag är trött på att kämpa. Så trött. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Fast inte så här.

Jag är enormt tacksam över att jag har en underbar familj. Annars hade jag kastat in handuken för längesedan.

Puss och Kram

Karin