Kaos

Jag lever i en värld som till stor del styrs av läkare. Jag ska göra si o så, ej göra vissa saker osv. Tror till o med att de "bokför" när jag gör stora eller lilla A på toa. När allt är bra, dvs de finns rutiner och följa och jag håller mig hyfsat frisk brukar detta funka ok, t.o.m bra emellanåt. Sen kommer perioder när de inte funkar alls. Idag har varit en sån dag... Allt har strulat, jag har gråtit så tårarna tog slut. Känner mig helt tom, dränerad på känslor. Just nu ändras rutinerna, vilket aldrig borde göras utan att de finns nya fina rutiner att följa. Annars ska ej insatta läkare uttala sig och de blir aldrig bra. De hittade en ny blodförgiftning idag på proverna... Men denna gången har jag tydligen inte så ont för jag ska klara mig på mindre än hälften av före detta morfin dosen, för att göra allt lite jävligare så minskar vi samtidigt de "muskel-avslappnande till i gång per dygn (har haft de kanske 3-4ggr/dygn innan) sen kommer bomben "min" läkare har flex-ledigt!! Tanken på att sticka här i från har sällan varit mer lockande...! Så nu ligger jag o väntar med ben o bäckene som gör förbannat ont på att klock-faen ska bli åtta så jag kan få smärtlindring o muskel-avslappnande. För då är de enligt läkaren kväll. Då har jag inte sovit mer än 4timmar sen igår morse. Såna här dagar gör att jag funderar på hur mycket livet är värt att leva. För dessa dagar suger så mycket energi...! Då är döden ett inte helt fel alternativ.

Kram
Karin

Det finns inget som heter orka...

Ibland kan min enorma styrka vara min största svaghet

Dessa ord innehåller en sann innebörd.
Jag önskar stundvis att jag vore en sådan människa som utan problem kunde gråta och tala ut inför andra.
Men de är jag inte.
Gråter jag så gör jag det för mig själv.
Pratar jag så öppnar jag mig inte fullt ut. Detta gör jag för att skydda mig, för att inte riskera att visa mig svag...
Många brukar fråga hur jag,vi orkar; men har vi något val?
Endel säger att jag är så otroligt stark, visst ytan är hård men ibland känns det som jag är enormt skör. Dom stunderna gråter jag. Fast i min ensamhet.

Jag måste orka.
Jag har inget val.

Men om jag hade ett val, så skulle jag ändå välja att orka...

Det har varit/är tufft just nu. Jag har åkt in och ut, natt som dag. Denna veckan har jag sovit varannan natt på sjukhuset. Proverna visar inget (vilket är bra) men jag och min kropp mår inte bra... Jag har feber till och från, frossar i tid och otid. Jag kan ju inte behandlas när proverna är bra, så då väljer jag ju att vara hemma tills jag blir dålig igen...

Min energi sinar.
Mitt psyke är som en grå zon.
Utåt ler jag och säger de väl använda orden; det löser sig, de måste de ju göra.
Men gör de det? Löser det sig verkligen? Kommer jag någonsin bli frisk?

Det känns ganska håglöst. Det är 4år, 3,5 månader sedan jag blev sjuk...
Snart en sjättedel av mitt levda liv.
Om jag hade haft cancer så hade jag snart varit friskförklarad eller så hade jag varit död.
Men nu är jag i ett ingenmansland, utan diagnos eller framtid...
I tisdags natt åkte jag ambulans in till sjukhuset, han som tog hand om mig frågade vad min grund sjukdom är. Vad den heter osv. Jag hatar att inte kunna säga vad min sjukdom heter. Utan den ständiga förklaringen att; "- näe, alltså jag kan inte äta eller dricka för då kräks jag omgående. Jag lever på dropp..."

Jag önskar att livet vore enklare.

Puss och kram
Karin